En ska bort...

mor, Far
Bror, syster

morsa, farsa
brorsa, syrsa?

Slumdog millionaire

Den här filmen är nominerad till 10 (!) Oscars och det är lätt att förstå varför. Den utspelar sig i Indien, ett land som genomgår stora och snabba förändringar. Det är onekligen skickligt att under två timmar visa upp så många sidor av detta mångfasetterade land. Jag insåg, när jag såg filmen, hur otroligt lite jag vet om Indien. Den gör mig nyfiken på att lära mig mer, men jag blir inte så sugen på att besöka landet. Fattigdomen, gatubarnen, smutsen, det var krävande bara att se det på film, tänk då i verkligheten! Filmen är väldigt gripande och vacker. Manuset är också fantastisk, klippningen likaså. Egentligen finns inte mycket att klaga på. Min enda synpunkt är att den är inte lika tight på slutet, då dyker en och annan klyscha upp. Jag tror kan kamma hem flera priser på Oscarsgalan. Det ska bli spännande att se.

Betyg: 4+

Citat

"Ömhet är passion i vila" (sagt av Joseph Joubert).

Jag har lite ömhet som väntar på mig i soffan. Jag gillar det där vilsamma tillståndet.

God helg.

Jag känner mig orolig för Riverdancedansarna

Det var så väldigt hett med riverdance för ett tag sedan. Nu ser man dom aldrig längre. Kanske drabbades alla dansare av allvarliga knäskador, efter allt skuttande. Kanske gick de vidare till andra dansformer där de även fick använda sina armar.En annan sannolik förklaring är att den löjliga dansen slutade dra publik. Men jag anar ändå oråd.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på riverdance över huvud taget. Men nu har jag gått här och funderat på detta några veckor och jag har en olustiga känsla, som jag inte kan skaka av mig. Ta en titt på den här filmen:



Varför står de uppradade sådär militäriskt och dansar? Jag får en känsla av att någon med skarpladdad kulspruta ropar

- Dance mutherfuckers, dance!

Det måste ju finnas en förklaring till varför de inte rör armarna. Kanske råkar de riktigt illa ut om de rycks med så mycket av musiken att armarna följer med. Det skulle ju förklara varför de står så tätt. Om det inte finns något utrymme mellan dansarna, minimeras risken för spontana armrörelser. Smart. Men nu är alla riverdancedansare borta och det är därför jag är orolig. Vad har hänt? Var det tillslut någon som rörde på armarna och så blev alla arkebuserade?

Tävla i matte

I Sverige läser man fem år på högskola för att bli lärare. Det är rätt lång tid. Man skulle kunna tro att studenterna får tillräckligt med tid för att fundera över bra sätt att undervisa sina framtida elever. Men tydligen inte. Jag har i varje fall väldigt svårt att tänka mig att det finns någon pedagogisk teori som säger att matteprov på tid är en bra undervisningsmetod.

Jag fick av en släkting höra, att på den skola där hennes dotter går, har dom prov på gångertabellen på tid. Det gjorde mig riktigt upprörd. Borde det inte vara väl känt, vid det här laget, att tävlingar inte är motiverande för andra än för dem som vinner? Och när i livet (förutom under skoltiden) har man glädje av att kunna räkna gångertal jävligt snabbt?

Jag och mina klasskompisar testades på det sättet när vi gick i mellanstadiet. Det var, hm, typ 100 år sedan. Det var ett av få tillfällen då det var knäpptyst i klassrummet. Fröken delade ut provpappret med över 100 tal ur multiplikationstabellen. Pennorna skulle ligga kvar på bordet, tills fröken sa "Börja!" och satte igång tidtagaruret. Vissa skrev så pennan glödde. Andra tog det lite lugnare. En del satt mest och svettades. Det var alltid samma personer som kom först och samma personer som kom sist. Så vad var poängen? De som kom sist, vad lärde de sig? Att de behövde plugga lite mer på multiplikationstabellen? Nej, knappast. De lärde sig att de var sämst i klassen och alla andra visste om det. Den skammen fick de bära med sig resten av dagen, varje dag, ända till nästa provtillfälle då hela förnedringsproceduren skulle återupprepas. Är det en stimulerande miljö för utveckling och lärande? Det är illa nog att det förekom på skolor när jag var i grundskoleåldern. Nu är det 2009 och det verkar som att inget har hänt. Visst kan vi förvänta oss mer av våra lärare än så? Å andra sidan är det en ekvation här som inte riktigt stämmer. Om vi tänker oss situationen för en genomsnittlig lärare får vi:

Lärare = en halv livstid i utbildning * en hel förmögenhet i studielån / usel lön resten av livet

Vem som helst kan räkna ut att det där inte håller. Är man smart utbildar man sig till något annat. Alltså, hur smarta lärare har vi?